tjockolat

Jag har länge gått och undrat om jag måhända är manodepressiv. Det låter väldigt emo och bekvämt, men varför förneka en misstanke? I min ålder så ligger jag tydligen i riskzonen, och en av åttio påstås drabbas av det. Men jag vet inte om jag tror på det där, liksom ingen kommer att tro på mig. Ryck upp er, säger jag, samtidigt som jag själv hänger som en död sill i en klädhängare.
Det gick upp för mig idag att jag inte kan kontrollera mitt välmående som så många verkar kunna. Min arbetskamrat, som mer än en gång har visat att hon bryr sig, frågade mig idag varför jag har varit så kylig, konstig och distansierad den här veckan. Jag minns inte de exakta orden, men det var iallafall vad hon menade. Hur som helst - jag kunde inte svara! Vadå, har jag varit annorlunda? När jag tänker efter... ja, kanske. Vissa dagar har jag hoppat jämfota på jobbet, kramat mina arbetskamrater, skojat friskt, bjudit på lunch. Andra dagar har jag svårt att se någon i ögonen. Jag ler falskt och tittar ned i marken och bryr mig inte alls. Jag pendlar verkligen mellan att vara euforisk och helt okontaktbar, och det måste tydligen göra människor perplexa och undrande. Jag tror att det kan förklara mycket i mitt liv. Varför människor antingen älskar mig eller hatar mig, som om det inte finns någon åsikt om mig som bara är "en trevlig kille". Inget mellanläge. Mina vänner exempelvis - ibland ringer jag dem och vill ses, jag köper dem saker och är jätteglad. Andra dagar hittar jag på lögner om att jag är upptagen så att jag ska slippa prata med någon. Jag har verkligen varit så!
Och mina förhållanden. Inte konstigt att de alltid tar slut drastiskt - jag dras alltid mellan ytterligheterna lycklig eller olycklig. Situationer behöver inte förändras, jag bara känner mig annorlunda. Och vad händer när man visar upp sig som distansierad, lågmäld, hopplös och egoistisk för sin käraste? För att i nästa stund vara överbeskyddande, till synes svartsjuk och besatt. Det är inte som om mitt innerst förändras, mina tankar, åsikter eller känslor. Det är bara humöret. Det är bara fasaden som bleknar och smälter.

Jag känner mig glad nu. Jag har en väldig aptit, jag har mången planer och tankar. Jag känner mycket, tänker mycket. utvecklas mycket. Men tydligen är det bara introvert. Jag utstrålar något helt annat. Och jag vet inte - imorgon kanske jag kommer strunta i allt och bara lägga mig på sängen och stirra i taket. Det har hänt förut, jag har bara inte tänkt på det. Sambandet - orsaken. Jag antar att jag blir varse om jag är sjuk med tiden. Det kommer säkert komma och gå många människor tills dess. Många planer och drömmar kommer att krasas. Kanske faller allt på plats en dag.

Jag bara hatar att jag ångrar så mycket. Att jag aldrig kommer kunna ta tillbaka saker, förklara saker, visa saker! För människor bara går så fort jag känner mig lite... underlig.