tjockolat

Min hand är så ensam när jag går hem genom vinterlandskapet. Jag lärde mig aldrig uppskatta guld. Nu får jag sova med lera.

Det kan inte vara menat såhär!?

Jag har upptäckt så mycket bra musik under jul! Band som man har hört förr men aldrig tagit sig tid att lyssna på! INXS, Tom Waits, the Beloved, Talk talk, the Church, Joy division (men Nouvelle Vague gör faktiskt Love will tear us apart bättre... eller iallafall mer tilltalande för mig), Waylon Jennings, Grant McLennan (sångaren i the Go-betweens).... ja och många fler, inte minst mina egna riff, haha!

Kan du klaga på min musiksmak längre, N? :) herr Chris tar av sig kappan han har haft på sig.

Jag tror att jag vill minnas det här.

Julafton ja. Jag är ingen misantrop men jag uppskattar inte schemalagda glädjeaktiviteter. Men som alla säger - det är barnens högtid. Och eftersom det är en del barn (från 0-12 år) så blir ju julafton en väldigt glädjefylld högtid även i mitt hus. Jag älskar att se barnen glada!

Jag fick en del presenter emellertid. Det mest minnesvärda är nog att jag lyckades gissa vilken SORTS whiskey paketetet innehöll innan jag ens tagit bort omslagspappret. Jag och whiskeyn är som ett gammalt gift par som känner igen varandra genom enbart vittringen.

Jag har massor att skriva men jag ska fila på en musikgrej jag har i huvudet. Haha, vem har smugglat in en bågfil i min hjässa?

Jag ska donera mina organ. När jag dör förr eller senare så är det bara att hugga in i mitt köttsliga julbord. Så jävla onödigt och själviskt att inte donera sina organ. Vad ska man nödvändigtvis med dem till när man kolat vippen? Om jag går ut ikväll och blir påkörd av en buss och hamnar vid de saliges ängder, så är det ju underbart om någon kan få ett nytt liv tack vare mina kvarlevor.
Jag skulle gärna ge blod också, men jag är så väldigt rädd för nålstick i just artärerna. Stick mig gärna i arschlet eller näsan men inte där. Jag skulle nog svimma och slå skallen i golvet och förblöda. Ironiskt.

Jag ska strunta i kärlek ett tag. Jag har ingen on/off-knapp som så många verkar ha. Jag är den trogna typen. Jag är den typen av man som alla kvinnor drömmer om tills de träffar en. Ironiskt.

Four roses!

Jag kan inte svara på hur många kärlekar det hypotetiskt finns i världen. Du har klargjort att jag aldrig var så speciell som du sa. Jag borde göra detsamma - men det vore att ljuga. Gör det någon skillnad? Jag har inga backspeglar. Det tillhör de otillfredställda människorna - de som inte var jag.

Om man inte är det bästa någonsin så är det inte värt det, har jag sagt och det är sant. Då kanske du förstår din plats i mitt liv.

Igår var en trevlig kväll, och jag drack mig inte ens full i ett sällskap med obegränsat med alkohol. Vuxenpoäng eller AA-poäng? Sanningen är att jag egentligen inte tycker om att dricka så ofta, eftersom jag samtidigt har en väldigt... strikt syn på min kropp, som förstörs väldigt hårt av alkohol. Men ibland så råkar två dagar av vänskapsträffar inträffa precis efter varandra, och då är det ju inte mycket att göra åt saken.

Igår träffade jag en islänning, en est, en ryss, en del svenskar (...) och en eritrean. Världen är sannerligen liten. Inte bara för att människor från hela jordens hörn samlas på ett ställe, utan också på grund av ens livsöden. Eritreanen (vi kallar honom D) är alltså född i eritrea, adopterad till lilla älvdalen, och vidare utbildad och bosatt i hallstavik. Och såklart även flitig gäst i stockholm ("Gäst hos verkligheten" - vilken jävligt bra boktitel). Det lustiga är att jag har spenderat en sommar i älvdalen och träffade samma personer som D, och vidare så har jag ett landställe (eller inte "jag" men...) i hallstavik, och uppenbart bosatt i stockholm. Han pratar knackig svenska (adopterad vid först tretton års ålder) men ändå känner han till så mycket som är mig alldeles bekant och varmt om hjärtat! These four walls, verkligen. D tycker om mig, det är kul. Jag är ju ganska osocial men det passar nog ihop med att han inte kan så bra svenska. Vi är liksom försiktiga på våra egna vis. Han kallar mig för broder, och det är ju faktiskt väldigt sött. Och bjuden till älvdalen är jag också, haha. Ja vi får väl se. Jag mejlade faktiskt mitt exs gamla vän som bor i älvdalen och som jag av någon outgrundlig anledning är vän med på facebook, och frågade om  han kände D. Killen i älvdalen borde inte ens minnas mig, än mindre svara, men fan tro´t om han inte glatt och snällt svarar som om vi vore bästa vänner. Hur som helst så kände han inte D personligen, men han hade vänner som gjorde. Precis som jag trodde! Liten by det där.

Vidare så hade min barndomsvän en dejt igår. Kul! Eftersom det inte händer så ofta, minst sagt, så är det än mer kul. Att se dem gå och hålla handen gjorde mig knäsvag. Poet som man är, haha. Jag var för övrigt på Sjätte tunnan igår, som alltså är ett wannabe-medeltidenställe som lirar hammerfall och iron maiden. Tydligare anakronismer får man leta efter. Jag var inte alls förberedd på denna tillställning så jag var alldeles suit up. Väldigt tidsenligt det också, haha.

Jag ska inte berätta om begravningen ännu, eller alls... men hur som helst. Kul att så många var från gävle. Återigen - världen är liten.

Jag har gedigna planer på att köpa mig en lya. Jag har allt som krävs förutom en förälskelse. Ja, i rätt lya förstås :-)

Jag har alltid haft ett öppet sinne gentemot det övernaturliga. Även det religiösa. Jag tror inte på gud som han "avbildas" i bibeln men jag tror på något utöver DET HÄR. Kanske är jag bara full av fantasi. Bukowski skriver en rolig sak: "inte konstigt att gud gör våra liv till ett helvete - vi dödade ju hans son!"

Men jag ska inte orera för mycket kring religion. Det jag vill skriva är att jag snart ska på begravning, och jag undrar om det var Du som var i rummet den natten. Var det Du som hon kände?

Jag hoppas att det kommer en stund då jag får förklara för alla nära och kära som faller bort, vad jag egentligen tycker om dem.

Vilken afton! Men det behövdes innan begravningen imorgon... alla på jobbet säger "vad skönt att du ska vara ledig imorgon". Jo, man tackar. Kanske är kyrkostolarna sköna. Är det vad de menar?

Jag var bjuden på dejt idag men gick inte. Jag vill inte! Det känns helt åt helvete fel. Visst, jag träffar gärna människor, men under andra former tack. Jag är förälskad i en annan kvinna, jag kan inte sitta på en dejt och spela teater. Istället gick jag ut och ölade med min bästa mammavän. Vi var på Landet, vilket är en erkänd men för mig okänd plats. Christopher Sander (eller något) spelade live, och visst... musiken var bra, riktigt bra. Men texterna kändes bitvis alldeles för tonårsaktiga. "Jag kunde vara din fallskärm"... men tummen upp för pianot, och musiken i övrigt. Världen väntar dock fortfarande spänt på att jag ska spela ut min musik. Vänta bara, det kommer bli världsbäst.

Däremot lyckades jag ragga upp ett nummer till en trevlig 31-årig kvinna, som jag ska gå ut med på lördag., plus hennes kamrater. Inget dejtande utan bara gå ut, umgås... jag behöver umgås tror jag. Jag trivs med att vara själv, men inte ensam. Vem gör det?

Jag har faktiskt varit en hyvens kille idag. Jag fick en chokladask (Merci!) av min "klients" handledare, och jag gav bort den till alla vänner på jobbet! Jag har insett värdet av att göra människor glada. Visst, vissa har sårat mig och fått mitt hjärta krossat, andra har bara varit dryga eller ointresserade - men i slutändan så vill vi alla väl, och jag kan inte avsky någon på låtsas som jag egentligen älskar. Me love you!

Nu är jag lite full men det hör ju till vanligheten. Jag ska knata i säng och... ligga där. Jag är ganska glad idag. Det känns som att jag har mognat mycket genom mina handlingar. Jag saknar mitt senaste ex, men om hon mår bäst av att vara utan mig så håller jag mig borta. Bara du är lycklig.

Imorgon kl 10:00 så ska jag ha ett möte med min "klient", min chef och klientens (förlåt, "klientens") handledare. Jag är, förutom en vanlig knegare, handledare och assistent åt en trevlig man med ett smärre socialt handikapp. Han är hur skön som helst. Jag förstår egentligen inte vad grejen med sjukdomen är. Jag är mer psykiskt instabil än vad han är och jag klassas inte som någon vardagsdåre. Nej fy fan säger jag. Jag borde resa mig opp ur stolen och säga "fy fan för er, när ni sitter och pratar om "klienten" som om han inte satt en meter här ifrån och hör allting. Han är lika frisk som du och jag, så lägg ned ert jävla bebisprat om honom". Dessutom är min "klient" ett stort fan av både träning och Kent. Och öl! Han hatar mina matlådor och det gör jag också.
Nåväl, det ska bli intressant. Jag knäpper numera översta knappen på min arbetströja, vilket gör att jag ser uppsnofsat tajt ut. Jag ser ut som en gangster! Ma ma ma Baker... Jag ska sitta där, se intelligent ut och komma med smarta kommentarer, som "joo, visserligen har du rätt, men... du vet, det ligger en bäver begraven i möbelbutiken". Eller "mhm, alldeles korrekt kan tyckas - men är vattnet varmt eller kallt när Satan döps?"

Min "klient" lider emellertid av sömnsvårigheter. Jag minns när jag kunde lika sömnlös och tänka på hur jag ska göra min käraste lycklig. Hur jag ska vara för att hon ska tycka om mig. Nuförtiden sover jag bara. Pang säger det och helvete låter det, när klockan ringer 06:20. Eller lite ljuger jag... jag tänker fortfarande på det...

Jag har länge gått och undrat om jag måhända är manodepressiv. Det låter väldigt emo och bekvämt, men varför förneka en misstanke? I min ålder så ligger jag tydligen i riskzonen, och en av åttio påstås drabbas av det. Men jag vet inte om jag tror på det där, liksom ingen kommer att tro på mig. Ryck upp er, säger jag, samtidigt som jag själv hänger som en död sill i en klädhängare.
Det gick upp för mig idag att jag inte kan kontrollera mitt välmående som så många verkar kunna. Min arbetskamrat, som mer än en gång har visat att hon bryr sig, frågade mig idag varför jag har varit så kylig, konstig och distansierad den här veckan. Jag minns inte de exakta orden, men det var iallafall vad hon menade. Hur som helst - jag kunde inte svara! Vadå, har jag varit annorlunda? När jag tänker efter... ja, kanske. Vissa dagar har jag hoppat jämfota på jobbet, kramat mina arbetskamrater, skojat friskt, bjudit på lunch. Andra dagar har jag svårt att se någon i ögonen. Jag ler falskt och tittar ned i marken och bryr mig inte alls. Jag pendlar verkligen mellan att vara euforisk och helt okontaktbar, och det måste tydligen göra människor perplexa och undrande. Jag tror att det kan förklara mycket i mitt liv. Varför människor antingen älskar mig eller hatar mig, som om det inte finns någon åsikt om mig som bara är "en trevlig kille". Inget mellanläge. Mina vänner exempelvis - ibland ringer jag dem och vill ses, jag köper dem saker och är jätteglad. Andra dagar hittar jag på lögner om att jag är upptagen så att jag ska slippa prata med någon. Jag har verkligen varit så!
Och mina förhållanden. Inte konstigt att de alltid tar slut drastiskt - jag dras alltid mellan ytterligheterna lycklig eller olycklig. Situationer behöver inte förändras, jag bara känner mig annorlunda. Och vad händer när man visar upp sig som distansierad, lågmäld, hopplös och egoistisk för sin käraste? För att i nästa stund vara överbeskyddande, till synes svartsjuk och besatt. Det är inte som om mitt innerst förändras, mina tankar, åsikter eller känslor. Det är bara humöret. Det är bara fasaden som bleknar och smälter.

Jag känner mig glad nu. Jag har en väldig aptit, jag har mången planer och tankar. Jag känner mycket, tänker mycket. utvecklas mycket. Men tydligen är det bara introvert. Jag utstrålar något helt annat. Och jag vet inte - imorgon kanske jag kommer strunta i allt och bara lägga mig på sängen och stirra i taket. Det har hänt förut, jag har bara inte tänkt på det. Sambandet - orsaken. Jag antar att jag blir varse om jag är sjuk med tiden. Det kommer säkert komma och gå många människor tills dess. Många planer och drömmar kommer att krasas. Kanske faller allt på plats en dag.

Jag bara hatar att jag ångrar så mycket. Att jag aldrig kommer kunna ta tillbaka saker, förklara saker, visa saker! För människor bara går så fort jag känner mig lite... underlig.

Det bara blev.
Jag försökte ända in i det sista att hålla höstlöven på tröskeln,
vad kunde jag göra?
Jag gav mitt liv åt att bekämpa mörkret,
och kölden,
vad kunde jag göra?

Jag är lika rädd för livet,
som livet är för döden
- vem kan hålla om sig själv och kalla det tröst?

Jag vet hur du hatar när höstlöven faller,
vad kunde jag göra?
Jag försökte tvätta solen med en smutsig trasa,
och värdelöst tyg,
du vet att jag rev av dem från min kropp

Du är lika rädd för att leva,
som tanken på att någon gång dö
- kan du hålla om mig och kalla det kärlek?

Höstlöven virvlar omkring i ditt vardagsrum,
vad kunde jag mer göra?
du kanske gråter, du kanske ler
jag har fått något i ögat -
innerst inne vet du hur det känns

Helgen som var - en summering. Jag ska försöka göra det så dramatiskt som möjligt, i stil med "en helg, ett liv! ett hjärtas smärta genom tunnlar av berusad livsrikedom". Eller fan, jag sänkte en sjuttis i fredags och sedan sänkte den mig. Jag antar att det är rättvist. Livets melodi - to di do. Det var en whiskey från kanada. Det landet får mig alltid att tänka på änder. Jag älskar änder! Kvack kvack!
Först attenderade jag ett smärre galej med mina droogisar, blev återigen uppskattad för mitt hår. Tack! Om det inte vore för min dåliga erfarenhet av frisörer så skulle jag säga åt min frisör: "ja du, det där gjorde du fan bra!" Sedan skulle det spelas Rock band: Beatles. Ett bra band, men typexemplet på "vi var först så vi är bra vad ni än tycker". Rolling Stones är för övrigt det mest överskattade bandet någonsin, och även om jag gillar några låtar med Beatles så.. vadå, det är ju som vilken trallpop som helst! Fast ett par årtionden tidigare. Däremot gillar jag medlemmarnas solokarriärer mycket! Hur som peter haber, så sjöng jag... Jag kan plocka ganska höga bananer men jag vet inte om det låter särdeles bra. Min fulla kompis J ropade åt mig hela tiden "det låter bra! Det låter bra!" men han var samtidigt helt upptagen med plastknappetryckande, så vad vet jag.
Tanken var sedan att jag skulle gå ut med arbetskamrater, men ja. Jag blev för full. Jag hade bjudit med en gammal kamrat som jag inte hade träffat på ett halvår, och som tur är så fick jag sova över hos henne i en lya på 14 kvm (haha!) Hon trodde att jag hade varit borta så länge pga att jag hade blivit en toffel, men sanningen var att jag inte klarade av hennes syn på monogami. En annan historia. Jag var hur som helst ingen vacker syn ska gudarna veta, och egentligen skäms jag. Men samtidigt - jag skadar ingen annan än mig själv. Dagen efter spydde jag i en papperskorg på alviks tunnelbaneperrong. Två ovetande kamrater kom av en slump förbi.
"Kolla, det står nån o spyr i papperskorgen"
"Det är Christoffer!"

Lördagen var trevlig. När jag hade piggnat till så jag gick till en närbelägen klubb/bar där man får röka inomhus och får ölen serverad på burk! Emellertid så var jag där för att se min kamrat M spela med sitt band. Mycket fin tillställning, särskilt pga den gamle matrosalkisen som skulle samtala med mig hela tiden. Han var helt okej tills han började tafsa på småtjejer, då fick jag honom utkastad. Det är skillnad på att prata snusk och att snuska sig, gubbe! Han bodde tydligen i en närbelägen båt. Jag måste säga att det vore intressant att se spektaklet. Jag säger som Sickan.
Tysk beundrar den vackra svenska naturen: "ah, sehr schön!"
Sickan: jaja, jag ser sjön!

Söndagen var slö men jag lyckades peppa min brorson att fortsätta spela gitarr. Det är jobbigt att lära sig saker, men han kommer bli bra. Jag är ganska gammal vad gäller talanger, men jag försöker plantera mitt frö i den lille rackaren.

Ja jag ska erkänna att jag äter samtidigt som jag skriver, och orkar liksom inte utveckla varenda uns av fakta jag lägger fram. Bara skönt att skriva. Särskilt om man kliar sig i örat med pennan.

är det såhär det ska kännas?
jag känner nämligen ingenting.
lika förvånad som dagen blir
när mörkret faller
- välkomnar jag den ovälkomne