tjockolat

Imorgon kl 10:00 så ska jag ha ett möte med min "klient", min chef och klientens (förlåt, "klientens") handledare. Jag är, förutom en vanlig knegare, handledare och assistent åt en trevlig man med ett smärre socialt handikapp. Han är hur skön som helst. Jag förstår egentligen inte vad grejen med sjukdomen är. Jag är mer psykiskt instabil än vad han är och jag klassas inte som någon vardagsdåre. Nej fy fan säger jag. Jag borde resa mig opp ur stolen och säga "fy fan för er, när ni sitter och pratar om "klienten" som om han inte satt en meter här ifrån och hör allting. Han är lika frisk som du och jag, så lägg ned ert jävla bebisprat om honom". Dessutom är min "klient" ett stort fan av både träning och Kent. Och öl! Han hatar mina matlådor och det gör jag också.
Nåväl, det ska bli intressant. Jag knäpper numera översta knappen på min arbetströja, vilket gör att jag ser uppsnofsat tajt ut. Jag ser ut som en gangster! Ma ma ma Baker... Jag ska sitta där, se intelligent ut och komma med smarta kommentarer, som "joo, visserligen har du rätt, men... du vet, det ligger en bäver begraven i möbelbutiken". Eller "mhm, alldeles korrekt kan tyckas - men är vattnet varmt eller kallt när Satan döps?"

Min "klient" lider emellertid av sömnsvårigheter. Jag minns när jag kunde lika sömnlös och tänka på hur jag ska göra min käraste lycklig. Hur jag ska vara för att hon ska tycka om mig. Nuförtiden sover jag bara. Pang säger det och helvete låter det, när klockan ringer 06:20. Eller lite ljuger jag... jag tänker fortfarande på det...