tjockolat

Jag fullkomligen avskyr när människor använder termer som "pojken", "gubben" , "gumman" och liknande. Det låter så jävla tillgjort. "Jag och min pojke"... det låter perverst i mina öron. Man kan lika gärna säga "jag och min knatte" eller "jag och byltet". Men ännu värre är det när människor talar i termer som "lilla gubben" eller "gumman". Vadå lilla gubben!? Är det en förkrympt liten gubbtjyv i stil med han i Benny Hill Show som alltid blir klappad på huvudet? Och gumman sen!? Är det en liten fryntlig kärring med slev och kittel man syftar på - som står mest hela dagen med ett leende från öra till öra och rör i sin müsli? Nej, jag blir inte klok på dessa uttryck och det stör mig. Nästa gång någon säger "jag ska gosa med min pojke" så ska jag spotta dem i ansiktet och utbrista "men det är ju ÄCKLIGT!"

Jag förespråkar istället kreativa epitet. Varför inte "min lilla köttbullemacka" om hon råkar vara puckelryggig. Eller "min kära lilla smörgåstårta" om hon är mulatt eller kommen ur olika kulturer.

Jag är så jävla glad i mat, som det heter. Jag äter säkert var tredje timme och hinner bli hungrig mellan måltiderna. Min metabolism skulle vara underbar om jag vore en supermodell men det är man ju inte precis. Men super på helgerna gör jag ibland, haha.

Andra kroppsdelar med tillhörande egenskaper som kan komma till användning:

Lång hals - om man behöver smygtitta runt snäva hörn
Breda axlar - ifall man extraknäcker som elledning
Flint - ifall man extraknäcker som solfångare
Stora ögon - ifall man extraknäcker som flugpapper

Nej, nu blev det alldeles för karriärsinriktat! Jag jobbar för övrigt på att få bredare hals/nacke. Det tycker jag är stiligt.

För övrigt så drömde jag senast inatt, och jag minns även drömmen (ja, jag vet att man drömmer varje natt). Hur som helst - jag drömde om jobbet. Hallelujah. Som om man inte fick nog varje dag. Jag minns när jag jobbade jävligt mycket i början av året. Då drömde jag också om jobbet. Den bisarraste drömmen var när jag drömde att min dåvarande kvinna låg på en lagerplast och jag på en annan. HAHA! Tur att jag inte jobbar som fiskrensare eller något... då skulle jag väl drömma att jag låg i en sardinask. Ännu mer tur att jag inte är proktolog! Då skulle jag väl drömma att jag...

Jag har upplevt den mildaste formen av stigmata tror jag. Plötsligt upptäckte jag koagulerat blod på benet, sedan upptäckte jag ett sår på halsen. Den jäfvel som sitter hemma och kittlar mig med nålar kan ju vara så vänlig och sluta upp med det!

Älskar för övrigt att ha medellångt hår. Man kan vakna och gå till jobbet utan att behöva en glassfabrik med produkter för att kunna vistas i dagsljus utan att skrämma barnen på gården. Jag säger som jag brukar säga när pengarna rullar in - "jag är tät, men förblir läcker"

Jag trivs i mina solglasögon. Det är jävligt bekvämt och praktiskt att kunna se på människor bakom solglasögonen utan att de förstår att jag ser på dem. Lite stört kanske, jag vet inte.

Idag har jag varit hos Marianne och ätit pizza. Jag ska inte dra någon resumé för jag antar att den enda som läser och intresserar sig är just Marianne, och hon vet redan att jag faktiskt var hemma hos henne idag. Såklart går det inte att undvika att nämna baby lou. Such a liten bebis. Får en att tänka att det inte är så hemsk att växa upp och skaffa familj. Efterlyser en bild som jag kan ha på för att demonstrera självaste bebisen. Du vet mitt nummer, ok? Haha.

Jag undrar ibland över vad som är bäst att säga efter att man har fått något. Säger man bara "tack"? Jag säger "tack så mycket", men det varierar. Ibland säger jag "tack tack" men det är jävligt dumt. Jag hatar folk dubblerar sådana fraser. Tänk om de alltid gjorde så! "En öl tack en öl tack". Då skulle de få två öl, och sen när de säger "nej nej jag skulle ha en öl en öl" så får de väl två öl till. Nej, var lite konsekventa för helvete.

Det fanns en tid då jag fick smyga med alkoholen. Man lindade in flaskorna i muggpapper så att de inte skulle klirra och väsnas i de diskreta konsumkassarna (ett tips till er fjortisar). Sedan hittade min mor en sjuttis i min skolväska en dag och frågade hur många som skulle dela på den. När jag, utan att tänka, sa att jag skulle ha den själv så såg man fullkomligen ur livet rann ur kvinnan. Kvar blev bara en fasad. En spökstad vars invånare flytt fältet. Hur som helst. Det gick en tid, och nu! Nu är det helt annorlunda. Jag kan inte precisera hur eller varför, men förändring har skett. Nu står det tomma ölflaskor på golvet och på byrån och det luktar gubbarsle i rummet. Plötsligt kan man nu för tiden bara slänga in ölen i kylskåpet och man slipper en verbal käftsmäll. Det är så livet ska vara - inga frågor, bara fakta.

Vidare hatar jag det faktum att jag måste sova kl 21:50 för att få sju timmars sömn. Det är så jävla mentalt svårt att gå och lägga sig innan ens föräldrar som är 60 år.

Imorgon väntar arbeit och sedan en tripp till Marianne med en pizza under armen. Jag brukar säga, "bättre en pizza under armen, än en pizza i tarmen"... ja, för då har man ju redan ätit upp den. Ser du...

Nu har jag ätit en kungamiddag. Pannbiff med kokt potatis och spenat. Det enda som fattas för att fullborda euforin är ett sofflock. Jag vill en sådan där blå träsoffa som Kronblom har. Lite väderbiten och knarrande, sådär charmig.

Jag tog nyss en tripp (meningen skulle kunna sluta här) till Liljeholmen för att inhandla busskort. Jag lämnar fram en tusing och får kortet OCH SEN GÅR JAG. Jag måste gått i andra tankar eller något, för jag bara går utan att ta växeln. Men det dröjer inte länge innan butiksinnehavaren ropar efter mig att jag ska ha växeln också. Då säger jag, leendes "hehe, jag är ändå så rik".
Efteråt gick jag direkt till donken så jag antar att illusionen att jag skulle vara rik blev ganska kortlivad ändå.

Jag är numera, efter experiment som liknar skapandet av Frankensteins monster, brunett... då kan man se ut såhär (efter några öl också, ska tilläggas)

En kort historielektion: detta var tidigare dengulabloggen , som var en replik till denbrunabloggen , som i sin tur var ett svar på den bruna filmen, som i sin tur var ett svar på den röda filmen. Dengulabloggen var framgångsrik och omfångsrik. Den började som en monolag utifrån en själ vars behov att banka på tangentbordet till slut blev övermäktigt. Sedan tömdes troligen personen på fantasi och fylldes med något annat (alkohol kanske) och det behövdes en vapendragare för att hålla kreativiteten vid liv. Det började gott, med festliga inlägg vars författarursprung förvirrade läsarna eftersom det nu fanns två bloggare. Efter en tid spårade det framgångsrika segertåget ur, inte minst eftersom det utbröt ett smärre inbördeskrig på bloggen med pinsamma bilder som användes för att smutskasta den andre medförfattaren. Hur som helst - efter en tid så bröt sig en tredje varelse in på bloggen och skrev irrationella och i närmast dadaistiska inlägg, vilket fick läsarna att undra om grundaren av bloggen blivit fullständigt sinnessjuk. På detta sätt slocknade även intresset för att driva dengulabloggen vidare. Den var besudlad! Grundaren av bloggen satt med dengulabloggen på dataskärmen och såg hur detta embryo blivit till en bastard. Det enda som återstod var att fly fältet och förneka hela dengulabloggens fullständiga existens.

Sparkar igång bloggen om mitt egocentrerade liv och de sinnesintryck som skriker efter uppmärksamhet om att hamna på den här digitala dagboken (att jag kallar en blogg för en 'digital dagbok' kanske skvallrar om hur länge sedan det var jag sysslade med sådana här, hyfsat moderna, påhitt).

Att jag sedan beskriver bloggen som 'ytterst modern' när den i själva verket är ett jävligt utprövat och nästan på nedåtgående medie skvallar väl ännu mer om hur off road jag har varit. ATT SEDAN SKRIVA 'OFF ROAD' OCH BLANDA ENGELSKA OCH SVENSKA, NÅGOT SOM VAR MODERNT FÖR FLERA ÅR SEDAN SKVALLRAR ÄNNU MER OM ATT JAG VARIT BORTA FRÅN DEN HÄR VÄRLDEN EN LÄNGRE TID!


I övrigt är jag en mycket lugn och avslappnad människa.